Vad får man känna - egentligen?

Hur är det egentligen? Vad får man känna i samband med att man separerar eller skiljer sig?

Är det OK att känna hat mot sitt ex? Att känna att man bara vill ge upp - lämna allt och ta livet av sig? Att känna glädje - att man är gladare än på lång tid? Att det är skönt att det är över? Att man äntligen får tid för sig själv nu? Att man verkligen innerligt skiter i vad den andra gör av sitt liv? Att exet helst borde dö?

Att känslorna som dyker upp är många vet alla vi som på nåt sätt varit inblandade i en skilsmässa. Även om det inte är vår egen får vi ofta höra mer än vi egentligen vill, och är det vår egen så har vi nog alla åkt en känslomässig berg- och dalbana någon gång under skilsmässan. Men vad är OK? Får vi bli hur arg som helst? Får vi kasta ur oss vad som helst i stridens hetta - mot vårt ex, våra barn, till våra vänner, vår släkt...?? 

Det kan ibland vara lätt att gömma sig från ansvar för det man sagt och gjort under skilsmässan - i skydd av att det är så svårt att bli lämnad tycker många att man inte behöver stå för vad man säger och gör, även när det går över gränsen. Det verkar vara helt ok att smutskasta sitt ex för gemensamma vänner, arbetsgivare, den nya och för barnen bara för att man mår så dåligt. Men är det det? Vad tycker du? Var går gränsen, och hur reder man upp det när den passerats? 

Berätta om dina upplevelser! Bra och dåliga, för dom kan kanske hjälpa andra att upprepa dom dumheter vi själva gjort, eller få tips på hur man aldrig hamnar där överhuvudtaget. Skriv på skiljas, vi vill publicera dina tankar. 

Tweet