Allt börjar…

Det här är den första delen av Pillans historia - och den kommer att ta oss från tiden när skilsmässan bara var något som hon funderade över till tiden efter skilsmässan. 

Följ med på en resa som du kanske känner igen...

Lördag kväll i november

-      Hur ser veckan ut?

-      Usch, det är tufft… har en hel del som behöver föreberedas inför terminsslutet…

-      Jag tänkte på körningarna- kan du hämta på onsdag?

-      Kan vi inte ta det när vi ätit… har en del jag skulle vilja gå igenom med dig…

Tystnad

-      Vill du skicka riset?

-      William, ät ordentligt… du kan inte glufsa i dig så där…

-      När ska vi köpa skrivbord?

-      Jag vet inte… det är så mycket nu… Du måste äta grönsakerna också, Nike.

-      Mamma, vi måste sälja de där lotterna…

-      Mmm…Peter, kan du inte kolla med dina föräldrar om de vill köpa några….

-      Jo, jag har frågat… och tänka sig det ville de… har du hört med dina föräldrar?

-      Jo, jag ska… har bara inte blivit av…

-      Och så är det den där matchtröjan som är borta… kan den va i tvätten…

-      Jo, jag ska kolla när vi ätit…kan vi inte äta i lugn och ro… jag känner mig så stressad…

-      Får jag gå ifrån… ?

-       

Söndag

Det känns som om det närmar sig slutet med stormsteg. Vi är på väg att göra om barnens rum… egentligen känns det som bortkastade pengar, men nu är det igångsatt. Skulle egentligen vilja vänta ytterligare någon månad med investeringar – men som sagt, nu är det nog igångsatt. Williams rum kommer vi nog inte runt… likaså Nikes skrivbord… men om vi säljer är det bortkastade pengar…

Nåväl, kan jag tala med Peter om det? Vi pratar knappast alls med varandra längre. Jag mår bättre när jag håller mig ifrån honom.

 Allt som har med huset och hemmet känns tungt. Jag har inget flyt – får inget att hända.

Utan Peter känner jag mig stark! Har roligt! Diskuterar med spännande människor. Och barnen då?

Jag älskar dem – men den bilden de får av mig tillsammans med Peter är inte sann. Det känns så jobbigt att ta tag i detta.

Är jag redo att gå vidare – att leva mitt eget liv?

Jag kan hyra ett sommarhus vintertid och hyra en husvagn sommartid… eller tälta… Jag kan leva så basic som jag alltid drömt om att göra. Det är inte pengarna som avgör livskvaliteten.

Hur går vi vidare?

Vi kan försöka göra saker i sämja.

För mig är julen så mycket mer än julafton. Får de bara vara hos mig veckan innan jul och lille julafton varje år så är jag nöjd. Då kan vi åka till mormor och morfar lillejulafton varje år. Julafton kan jag själv fira med mormor och morfar. Barnen kan vara hos Peter julafton och juldagen. Mårtensafton, påskafton, långfredag är också viktiga.

I övrigt är barnen så pass stora att det inte är något att bråka om umgänget. De får bestämma i mångt och mycket.

Det är viktigt att våga ta upp detta med Peter.

Skall jag boka tid med Peter tisdag kväll för att prata? Skall jag ringa min psykolog?

Det viktigaste är att göra det bra för barnen. Som det är nu är det INTE bra för barnen!!!

Måndag

Peter har varit vaken sedan 02.30 – han ville prata i kväll! Igår var allt lugnare – det kändes som om vi kunde fortsätta ett tag till. Jag är kluven. Skulle behövt tala med min psykolog.

……………

Peter har sagt att han vill prata… det blir inte mer än en veckogenomgång för att hitta tider för familjerådgivning. Jag går som katten runt het gröt… frågar om det är något annat han vill prata om… men han säger att det inte är det…

Just nu känns det som om vi närmar oss många lösningar. I morgon skall jag ha fullt fokus på skolan.

Fredag

Klockan halv elva ska jag hämta Peter för samtal på familjerådgivningen… Tyvärr är vi nog ganska klara med varandra…

Jag skall dock hålla en låg attityd. Inte driva frågan – låta Peter prata. Ta med mig mina dagböcker och brevkopior som förklarar varför vi är här…

Jag har ansträngt mig i många år…. Kanske hade det bästa varit om vi aldrig gift oss… Samtidigt hade jag då inte haft de fantastiska barn vi nu har.

Jag skall vara öppen och känna in vilken väg jag skall välja. 

Jag är inte rädd för ensamhet. Jag är inte rädd för någonting. Jag klarar mig själv!

Fredag kl 11

-      Ja, vem vill börja?

Han tittar ner på den tjocka blå mattan. Det är som om orden bara måste ut. Ändå vilar tystnaden i rummet.

-      Du får gärna börja. Han hör hur ostadig hennes röst är. Det är inte likt henne. Hon som annars brukar styra och ställa.

-      Det är väl ett år sedan vi var här förra gången. I början var det bättre men nu är det helt hopplöst. Allt jag gör är fel. Vi har inte roligt tillsammans längre… Du vill bara vara hemma, jobbar mycke, och vi bråkar om det mesta…Vi kan inte ha det så här längre. Barnen märker av att vi inte kommer överens. Det är inte ett hem längre – det är bara en plats där vi vistas. Vi är ovänner om det mesta. Du har ju haft dina historier – jag tror att det finns en annan man…

Hon sitter alldeles tyst. Tårarna bara rinner nerför hennes kinder. Det är olikt henne att inte avbryta honom.

Tystnaden bryts av den kvinnliga terapeuten som är så grå att hon nästan är osynlig…

-      Ja, Katarina. Hur ser du på det?

-      Jag har inte några känslor kvar…

Det är som om de vita väggarna rasar ner över honom. Familjerådgivaren är lika tafatt i sina kommentarer som han väntat sig… vad ledde detta till? Ingenting! Han har anat… men trodde inte… det måste finnas någon annan utväg…

……………

Klockan 13.

Hela jag skakar – och det känns som om jag är fylld av tårar som bara behöver komma ut…

SMS från Peter kl 13.41

Ska vi ta det lite lugnt tills nästa rådgivning? Jag känner mig så tom nu.

SMS kl 13.57

Förlåt mina kommentarer på hemvägen. Jag är ledsen och ur balans. Vi löser allt i lugn och ro. Peter

Lördag kl 9.15

Jag ligger på hans arm. Han smeker min kropp. Vi pratar. Jag gråter. Plötsligt vill jag inte skiljas. Även om mina ord fortfarande utgår från att jag skall flytta. Jag vill fortsätta leva i det paradis vi skapat tillsammans. Samtidigt vet jag att det som just nu känns härligt är tillfälligt och skört. Snart grusas det igen…

Jag har ingen brådska. Jag är beredd att flytta. Samtidigt är jag beredd att stanna om det blir bättre. Vi kan faktiskt ge förhållandet ännu en chans – men det måste hända något framåt. Vi kan inte ha det som vi har det nu. Jag älskar inte honom längre.

Söndag

Nu har vi nått den punkt där det är meningslöst att diskutera vad det var som gick fel. Meningslöst att diskutera vad vi hade kunnat göra bättre. Helgen har varit så som jag önskat att alla våra helger hade varit. Lugn. Vi har varit hemma. Tillsammans har vi målat Williams rum. När Peter var iväg med Nike på träningen målade jag och William själv. Jag studerade mig själv och insåg att jag var en helt annan människa med Peter.

Lördag

För Nike skull vill jag att vi firar julafton tillsammans med mina föräldrar. Jag vill ge henne en julafton hemma eftersom hon talat om det flera gånger. Jag vill göra separationen smidig. Jag vill att vi ska fortsätta vara vänner.

Solen skiner… nu orkar jag inte tänka på framtiden mer. Planen är lagd, nu handlar det om små, små steg framåt…

• Låt Peter ta initiativet
• Använd regnkappa
• Var öppen och mottaglig på familjerådgvningen
• Fokus barnens bästa – vänskap – goda relationer!

Ha tillit till framtiden! Jag kommer att klara mig ekonomiskt! Jag kommer att bli lycklig! Tack vare mitt inre lugn - som jag tankar på promenader och i löpning – är jag lycklig även nu!

Allt kommer att lösa sig till det bästa. Visst kommer jag att sakna det fantastiska hem vi skapat. Visst kommer jag att sörja min ungdoms drömmar.

Det finns nog ingen annan väg än separation. Jag hoppas att allt kan ske i lugn och ro. Först behöver Peter förstå. Sedan ska vi komma överens om bodelning. Därefter ska vi komma överens om barnen.

Tisdag

Jag vet varken ut eller in… I går berättade Peter att de ringt från familjerådgivningen med förslag på tid. Nu börjar det påverka mitt fokus på jobbet. Stressen kryper i min kropp. Vardagen är bra – jag vill helst inte bryta upp. Samtidigt har jag svårt att känna något för Peter. Jag önskar verkligen att det kunde bli bra igen…

Torsdag

Jag känner återigen hur stressen nosar mig i nacken… Skilsmässodiskussionerna är jobbiga. Som tur är har jag fått tid hos psykologen i morgon.

Arbetet går tungt. Det är precis som om jag inte får någonting ur händerna. Tröttheten lurar bakom hörnen. Jag vet varken ut eller in. Behöver fokusera. Mötet på familjerådgivningen tömde mig på all energi. Tvivel, osäkerhet. Vad vill jag med mitt liv.

Datorerna smattrar. Hela familjen sitter uppe i hallen. Peter läser och barnen jobbar vid datorena. Egentligen är det precis så här jag vill fortsätta att ha det… Det är bara det att känslorna för min man har dött. Han får mig att framstå som en surkärring. Jag vet varken ut eller in.

Det har gått så många år – det har blivit så självklart – jag har blivit van att leva utan känslor – på rutin.

Idag föreslog jag Peter en bodelning under äktenskapet – misstänker att han kommer att köra tuffa förhandlingar.

Finns det några känslor kvar? Kan jag hitta dem någonstans? Är det jag som kräver/förväntar mig för mycket av livet? Vårt ständiga berg och dalbaneförhållande…

Beteendevetaren

Den svarta skinnfatöljen knirrar när hon sträcker sig efter ännu en pappersnäsduk.

-      Alla slut är en början på något nytt, säger Ulla. Det är värst fram till att det är gjort. Det är i och för sig inte fel att ge förhållandet en sista chans.

Hon tystnar och väntar in.

Om du slutar säga vad han ska ändra på så slipper han gå i försvarsställning.

Du säger att dina känslor är slut. Det gör det svårare. Du kan inte leva i ett förhållande utan känslor. Visst, du kan ge er en ny chans och se om dina känslor kommer tillbaka. Under den tiden måste du sluta haka upp dig på sakfrågor. Vad eller hur han gör har inte längre någon betydelse. Det är om du har några känslor kvar för honom.

-      Jag förstod att känslorna var borta när jag inte ens blev arg…

-      Ja, du har nått en punkt där det inte längre hjälper om han ändrar på saker.