Fredag kl 11

-      Ja, vem vill börja?

Han tittar ner på den tjocka blå mattan. Det är som om orden bara måste ut. Ändå vilar tystnaden i rummet.

-      Du får gärna börja. Han hör hur ostadig hennes röst är. Det är inte likt henne. Hon som annars brukar styra och ställa.

-      Det är väl ett år sedan vi var här förra gången. I början var det bättre men nu är det helt hopplöst. Allt jag gör är fel. Vi har inte roligt tillsammans längre… Du vill bara vara hemma, jobbar mycke, och vi bråkar om det mesta…Vi kan inte ha det så här längre. Barnen märker av att vi inte kommer överens. Det är inte ett hem längre – det är bara en plats där vi vistas. Vi är ovänner om det mesta. Du har ju haft dina historier – jag tror att det finns en annan man…

Hon sitter alldeles tyst. Tårarna bara rinner nerför hennes kinder. Det är olikt henne att inte avbryta honom.

Tystnaden bryts av den kvinnliga terapeuten som är så grå att hon nästan är osynlig…

-      Ja, Katarina. Hur ser du på det?

-      Jag har inte några känslor kvar…

Det är som om de vita väggarna rasar ner över honom. Familjerådgivaren är lika tafatt i sina kommentarer som han väntat sig… vad ledde detta till? Ingenting! Han har anat… men trodde inte… det måste finnas någon annan utväg…

……………

Klockan 13.

Hela jag skakar – och det känns som om jag är fylld av tårar som bara behöver komma ut…

SMS från Peter kl 13.41

Ska vi ta det lite lugnt tills nästa rådgivning? Jag känner mig så tom nu.

SMS kl 13.57

Förlåt mina kommentarer på hemvägen. Jag är ledsen och ur balans. Vi löser allt i lugn och ro. Peter

Lördag kl 9.15

Jag ligger på hans arm. Han smeker min kropp. Vi pratar. Jag gråter. Plötsligt vill jag inte skiljas. Även om mina ord fortfarande utgår från att jag skall flytta. Jag vill fortsätta leva i det paradis vi skapat tillsammans. Samtidigt vet jag att det som just nu känns härligt är tillfälligt och skört. Snart grusas det igen…

Jag har ingen brådska. Jag är beredd att flytta. Samtidigt är jag beredd att stanna om det blir bättre. Vi kan faktiskt ge förhållandet ännu en chans – men det måste hända något framåt. Vi kan inte ha det som vi har det nu. Jag älskar inte honom längre.

Söndag

Nu har vi nått den punkt där det är meningslöst att diskutera vad det var som gick fel. Meningslöst att diskutera vad vi hade kunnat göra bättre. Helgen har varit så som jag önskat att alla våra helger hade varit. Lugn. Vi har varit hemma. Tillsammans har vi målat Williams rum. När Peter var iväg med Nike på träningen målade jag och William själv. Jag studerade mig själv och insåg att jag var en helt annan människa med Peter.

Lördag

För Nike skull vill jag att vi firar julafton tillsammans med mina föräldrar. Jag vill ge henne en julafton hemma eftersom hon talat om det flera gånger. Jag vill göra separationen smidig. Jag vill att vi ska fortsätta vara vänner.

Solen skiner… nu orkar jag inte tänka på framtiden mer. Planen är lagd, nu handlar det om små, små steg framåt…

• Låt Peter ta initiativet
• Använd regnkappa
• Var öppen och mottaglig på familjerådgvningen
• Fokus barnens bästa – vänskap – goda relationer!

Ha tillit till framtiden! Jag kommer att klara mig ekonomiskt! Jag kommer att bli lycklig! Tack vare mitt inre lugn - som jag tankar på promenader och i löpning – är jag lycklig även nu!

Allt kommer att lösa sig till det bästa. Visst kommer jag att sakna det fantastiska hem vi skapat. Visst kommer jag att sörja min ungdoms drömmar.

Det finns nog ingen annan väg än separation. Jag hoppas att allt kan ske i lugn och ro. Först behöver Peter förstå. Sedan ska vi komma överens om bodelning. Därefter ska vi komma överens om barnen.

Tisdag

Jag vet varken ut eller in… I går berättade Peter att de ringt från familjerådgivningen med förslag på tid. Nu börjar det påverka mitt fokus på jobbet. Stressen kryper i min kropp. Vardagen är bra – jag vill helst inte bryta upp. Samtidigt har jag svårt att känna något för Peter. Jag önskar verkligen att det kunde bli bra igen…

Torsdag

Jag känner återigen hur stressen nosar mig i nacken… Skilsmässodiskussionerna är jobbiga. Som tur är har jag fått tid hos psykologen i morgon.

Arbetet går tungt. Det är precis som om jag inte får någonting ur händerna. Tröttheten lurar bakom hörnen. Jag vet varken ut eller in. Behöver fokusera. Mötet på familjerådgivningen tömde mig på all energi. Tvivel, osäkerhet. Vad vill jag med mitt liv.

Datorerna smattrar. Hela familjen sitter uppe i hallen. Peter läser och barnen jobbar vid datorena. Egentligen är det precis så här jag vill fortsätta att ha det… Det är bara det att känslorna för min man har dött. Han får mig att framstå som en surkärring. Jag vet varken ut eller in.

Det har gått så många år – det har blivit så självklart – jag har blivit van att leva utan känslor – på rutin.

Idag föreslog jag Peter en bodelning under äktenskapet – misstänker att han kommer att köra tuffa förhandlingar.

Finns det några känslor kvar? Kan jag hitta dem någonstans? Är det jag som kräver/förväntar mig för mycket av livet? Vårt ständiga berg och dalbaneförhållande…

Beteendevetaren

Den svarta skinnfatöljen knirrar när hon sträcker sig efter ännu en pappersnäsduk.

-      Alla slut är en början på något nytt, säger Ulla. Det är värst fram till att det är gjort. Det är i och för sig inte fel att ge förhållandet en sista chans.

Hon tystnar och väntar in.

Om du slutar säga vad han ska ändra på så slipper han gå i försvarsställning.

Du säger att dina känslor är slut. Det gör det svårare. Du kan inte leva i ett förhållande utan känslor. Visst, du kan ge er en ny chans och se om dina känslor kommer tillbaka. Under den tiden måste du sluta haka upp dig på sakfrågor. Vad eller hur han gör har inte längre någon betydelse. Det är om du har några känslor kvar för honom.

-      Jag förstod att känslorna var borta när jag inte ens blev arg…

-      Ja, du har nått en punkt där det inte längre hjälper om han ändrar på saker.